För det första, hårdhetsprovets egenskaper. Ta nu hårdheten i press-in-metoden. Karakteristiken sammanfattas enligt följande: 1. När hårdheten hos inpressen testas är belastningsläget för laddningsläget Den mjukaste (α> 2), det vill säga maximal skjuvspänning är mycket större än Maximal normal stress. Vilket metallmaterial som helst kommer att plastiskt deformeras under sådana spänningsförhållanden, och testprovet kommer inte att fullständigt förstöra även om det är mycket sprött. Därför kan i princip allt metallmaterial utsättas för provets hårdhetsprov och se till att materialet som ska testas inte är skadat. Det vill säga hårdhetsprovet kan betraktas som ett icke-destruktivt test. Detta är mycket viktigt för många delar. 2. Hårdhetsprovet är det enda mekaniska egenskapstestet i det fall då delen inte kan bearbetas till andra mekaniska egenskaper. För vissa stora delar kan en hårdhetsprovare också användas för hårdhetsprovning. 3. Hårdhetsprovet kan användas för att identifiera metallsammansättningen eller faskompositionen av metallen (såsom mikrohårdhet etc.) och kan användas för att inspektera arket eller ytskiktet (såsom kemisk värme för att ladda ner ytskiktet som saknas delar, metallbeläggning eller beläggning etc.) Kvalitet. Detta är svårt att göra med andra mekaniska egenskaper test. 4. Hårdhetstestutrustning och -funktion är relativt enkla, bekväma och lätta att behärska. 5. Det är särskilt användbart att det, som beskrivs i detta kapitel, finns en viss relation mellan hårdhet och andra egenskaper. Därför kan hårdhetsprovning användas vid produktion, forskning och materialutbyte snabbare för att döma och inspektera metallmaterial och deras system. Andra mekaniska egenskaper hos delen, liksom kontroll och optimering av processen under produktion och forskning. Det är just på grund av hårdhetsprovet att det har använts i stor utsträckning inom produktion och forskning. Hårdhetsprovning har blivit den mest grundläggande, första och oumbärliga viktiga testmetoden i materialets mekaniska materialtest.
För det andra, hårdhetsprovets begränsningar Ovan nämnda egenskaper och betydelse av hårdhetsprovet. Hårdhetstestet är dock inte en panacea. Eftersom hårdheten endast återspeglar deformationsmotståndet och brytkraften i den lokala lilla volymen av ytskiktet i materialet, har det också vissa begränsningar i användning. 1. Enbart hårdhetsvärden återspeglar inte de mekaniska egenskaperna hos olika material. För olika material, om draghållfasthet (σb), utbytesstyrka (σb eller σ0.2), förlängning (δ), minskning av yta (ψ) och När de mekaniska egenskaperna såsom slagfasthet (αk) är desamma, finns det många fall där de kan anses ha samma mekaniska beteende och utbytbarhet under olika lagerförhållanden. I mekanisk tillverkning kan exempelvis 40 MnB användas istället för 40 Cr, eftersom σb, σs, δ, ψ och Ak av de två är desamma eller liknande (se tabell 1). Om dock två ståldelar endast har samma hårdhet kan deras andra mekaniska egenskaper variera kraftigt. Till exempel innehåller de två legeringarna med samma kolhalt, men legeringselementen de två första stålstyckena. De mekaniska egenskaperna efter släckning och temperering visas i Figur 1. Hårdheten hos de två är densamma, men andra mekaniker. Prestanda är väldigt annorlunda: Stålaxlar med låga legeringselement (låg härdbarhet), andra mekaniska egenskaper (speciellt slagfasthet) är mycket lägre än stålaxlar med mer legeringselement (hög härdbarhet). 3. Hårdhet är inte representativ för de mekaniska egenskaperna under vissa förhållanden. Det är just därför att hårdheten inte helt återspeglar materialets andra mekaniska egenskaper, särskilt de övergripande mekaniska egenskaperna. Därför är hårdheten i många arbetsförhållanden långt ifrån tillräckligt. Karaktäriserar materialets prestanda. Till exempel, även om det finns en viss approximation mellan hårdhet och utmattningsgräns, kan stressutmattning eller utmattning av trötthet inte återspeglas fullt ut, eftersom trötthetsförmågan inte bara är relaterad till delens totala mekaniska egenskaper (detta är det viktigaste), men även Ytan är relaterad till ytspänningen orsakad av ytbehandling (som om den har skottats). Hårdhet indikerar inte heller delarnas prestanda vid höga och låga temperaturer och prestanda under korrosiva förhållanden. Naturligtvis kan de höga och låga temperaturhårdhetsvärdena användas för att kvalitativt jämföra materialets höga och låga temperaturmekaniska egenskaper, men hårdheten kan inte stå för kryp och permanent styrka, eftersom hårdheten endast är ett mekaniskt fastighetsindex uppmätt i en kort tid. När det gäller materialets mekaniska egenskaper i en frätande miljö, är det inte bara relaterat till stress, utan också nära relaterat till materialets korrosionsbeständighet. Endast hårdheten används för att förklara materialets prestanda. Hårdhet ensam återspeglar inte fullt materialets slitstyrka. Som tidigare nämnts har slitdelar såsom mätinstrument, skärverktyg och slipbollar i allmänhet högre hårdhet och bättre slitstyrka. Men det här är bara en allmän, grov situation. Eftersom slitstyrka är en relativt komplex mekanisk egenskap, utöver hårdhet, är det också relaterat till materialets organisation. Stålslipning är till exempel en relativt komplex mekanisk egenskap, förutom hårdhet, är det också relaterat till materialets organisation. Om exempelvis hårdhet (inklusive ythårdhet och volymhårdhet) är jämn, om det finns någon austenit i strukturen, kan austenit genomgå "deformationsinducerad fasomvandling" eller arbetskärning under användning. Dess slitstyrka blir bättre. Vissa stål (som högt mangan stål), även om hårdheten inte är hög (hårdheten på Mn 13 efter "vattenhård behandling" handlar bara om HB 200), men ythårdheten kommer att öka snabbt på grund av en fasförändringshärdningsprocess under användning. Till HB 450 ~ 600 är dess slitstyrka (främst på grund av stark slag eller nötningsbeständighet vid högt tryck) ganska utmärkt. 4. Det är svårt att noggrant mäta materialets kvalitet efter värmebehandling med ensam hårdhet, så det är svårt att bedöma huruvida värmebehandlingsprocessen är korrekt. Till exempel, hypoeutektiska ståldelar som släcks för att överhettas har samma hårdhet som vanliga släckta delar, men den tidigare slingans seghet är mycket lägre än den senare. Detta beror på att hårdheten hos det härdade stålet huvudsakligen beror på martensitets kolhalt, och påverkan seghet är nära relaterad till martensitstrukturens tjocklek. Bainiten av det överhettade stålet är grovt, så att dess sårhet minskar kraftigt. Ett annat exempel är det hårda aluminiumet som uppenbarligen släckes och bränns. Dess hårdhet är densamma som för samma legering som inte bränns, men styrkan (särskilt trötthetsstyrka), förlängning och slaghårdhet hos den förstnämnda är signifikant lägre än den senare. Det härdade aluminiumet har genomgått smältning och oxidation av korngränser. På grund av ovanstående begränsningar av hårdhetsprovet, i material- och forskningsarbetet med material och deras delar, utöver hårdhetsprovet, måste andra prestandatester utföras enligt de specifika förhållandena. Naturligtvis påverkar detta inte den breda tillämpningen av hårdhetsprovning.
